Long time no see, vänner! Besparar er en lång recap på varför (vi kan säga såhär: lyssna på kroppen ♡ ), men nu börjar sensommaren lida mot sitt slut och jag känner en pirrig nykärlek till livet - vilket då genast tar mig till en annan sak som gör att det pirrar lite extra just nu: har äntligen fått tillbaka min förlovningsring (den har varit iväg på förminskning, jag har varit 3 veckor i USA, sen visade det sig att graveringen blivit fel så då åkte den iväg igen… kort och gott har jag varit utan i nästan 3 månader - har med andra ord saknat den). Jag berättade ju aldrig hur det gick till, men den texten kommer här:Från mina notes i telefonen:”Kan inte riktigt ta in vad som hänt… befinner mig i ett rus med en touch av deja vu och en släng av surrealism. Är så lycklig att det känns som det inte får plats i kroppen!! Jag osar lycka?? Är så kär. Är så tacksam.”Ibland skriver jag ner små snippets jag vill minnas från livet i notes, eller i en note book. Någon mening bara. Det är fint att kunna titta tillbaka på (som nu! minns exakt hur jag kände då).Det var alltså nästsista dagen på vår 2-veckor långa resa (som var en total surprise, ni som hängt med vet vad jag snackar om, annars kan ni se en video HÄR. Han hade precis droppat att vi inte alls skulle stanna i Pismo Beach en natt till, utan vi skulle vidare till Carmel. Tillbaka till hotellet där vi spenderade en natt ihop för 14 år sedan. Det var hans första surprise till mig. Kommer ihåg att jag kände redan då att han var min person, forever (hur cheesy det än låter så visste jag det så tidigt).Pirret inom mig när jag inser att vi skulle tillbaka?! Han har alltså bokat samma typ av rum vi hade då, samma restaurang vi var på då (på hotellet, med en underbar utsikt) etc. Många undrar om jag kände på mig att något skulle hände, och sanningen är: NEJ. Jag var helt insåld på att han ”bara” hade återskapat en deja-vu-situation för att allt var verkligen samma som då - vi fick till och med samma bord på restaurangen som vi satt vid för 14 år sedan (av en slump?!). Det var en helt galen känsla, men med tanke på att jag vet hur min kille (jag vet, numera fästman, men kommer nog aldrig vänja mig vid det ordet, blir kille fram tills han blir min man) känner inför hela bröllopsgrejen, så hade jag noll misstankar. Vi hade världens bästa middag. Inte för att maten var det bästa vi ätit utan för att vi hade en så otroligt mysig kväll i varandras sällskap. Vi drack en så perfekt pinot noir från Santa Barbara och jag kommer ihåg att jag mådde så bra ända in i själen denna kvällen. Noll stress, bara mys. Efter middagen, när jag hade några klunkar rödvin klar i glaset, sade han: ”vänta här, jag smsar när du kan komma till rummet”. Okej, här kanske många hade misstänkt något - men grejen är, han gjorde exakt samma sak för 14 år sedan - och då hade han tänt värmeljus i hela hotellrummet, brasan var igång och champagnen var poppad. Eftersom jag var helt med på att det här var en deja-vu-experience så var det just den tanken jag hade i huvudet ”åhh, nu kommer brasan vara igång och champagnen poppad”. I efterhand kanske jag var lite korkad helt ärligt haha.Jag gick långsamt tillbaka till vårt rum. Svassade förbi poolen och andades in havsluften. Jag var redan här i ett lyckorus. Över hela resan. Över att han gjort allt det här för mig?! (blir absolut blödig när jag skriver det här).När han öppnar dörren så är brasan igång och värmeljusen tända precis som jag trodde. Han omfamnar mig och frågar vad jag tyckt om resan, om det varit vad jag hoppats på osv. (snälla nån, underbaraste resan någonsin?!). Vi stod och kramades (alla minnen härifrån är lite suddiga hehe, men nästa sekvens är kristallklar) när han tittar på mig och säger: ”ska vi sätta pricken över i:et på den här resan?”, sedan glider han ner på knä med ringen i handen (som han fiskat fram när vi kramades, något jag inte heller märkte) och här någonstans så brister jag ut i gråt (inte cute tårar som rinner nerför kinden, utan fullblown fulgråt). Det var som att min kropp upplöstes. Det var helt omöjligt att hålla tillbaka. Efter en stund säger han ”var det ett ja…?”. Haha. JA! Mest självklara JA:et i mitt liv. Sen poppade vi champagnen. Är så stolt över oss. Stolt över att vi behållt vår team-anda genom alla år men samtidigt tillåtit varandra att vara individer. Jag har alltid känt mig så fri i mitt förhållande, men samtidigt är det min största trygghet i livet. Vi har varit med om så otroligt mycket ihop, skrattat ihop när livet varit på topp, skrattat ihop när livet varit tufft, plockat upp varandra när det har behövts, gett och tagit. Kan inte tänka mig en bättre livspartner.Så nu sitter jag här, med ringen på. Ringen har egentligen aldrig varit särskilt viktig för mig - men herregud vad jag älskar min ring. Känslan av att han suttit och valt ut exakt den här till mig, och att den var med i stunden när han gick ner på knä… wow. Vad som står graverat i den?”pricken över i: cali 22-04-30” Just meningen ”pricken över i” betyder mycket för mig då min pappa alltid kallat mig ”lilla Ci, pricken över i”. Det var inte planerat att min kille skulle säga just så, i den stunden, men det blev perfekt - cirkeln är sluten.PS. Tack för all kärlek på instagram ♡ är så glad att jag lade upp en så rå bild (första som togs) - där har vi känslor som inte går att gömma ♡
